T4 - Mobilsamhället

En gång i tiden var man tvungen att ringa hem till sina vänner för att få tag i dem. Ibland (ofta) var man först tvungen att prata med någon annan än den man sökte.
Vanligtvis en förälder eller något störigt syskon.


Var det kompisens förälder var man ibland tvungen att svara artigt på frågor man inte hade någon lust att svara på, och om man var tillräckligt lillgammal kanske man frågade något tillbaka.
Good times. Dagens barn missar det där helt.




Jag minns hur jag en gång ringde hem till en kompis, låt oss kalla honom Leopold. Vi umgicks dagligen jag och Leopold, och jag kände hans föräldrar, som man säger, mycket väl.

Jag frågar följaktligen om Leopold är hemma, varpå hans pappa börjar skratta. Jag förstår inte det roliga och frågar igen om Leopold är hemma. Då säger han att han vet att att det är Leopold han pratar med, och så skrattar han igen. Jag blir helt ställd, och säger att det är det inte alls det, för det är jag som pratar, och jag vill bara veta om Leopold är hemma.

Men icke, Leopolds pappa var helt säker på att det var hans son som pratade, och inte jag. Jag stod dock på mig och insisterade på att det minsann var jag som pratade. Jag tror till och med att jag försökte prata mer som jag, hur nu det skulle gå till. Det var väldigt förvirrande det hela, och efterhand som diskussionen pågick om vem det egentligen var som pratade, genant bortom allt förnuft. Jag började någonstans inse att jag inte skulle kunna övertyga honom om att jag inte var hans son, och funderade på om jag bara skulle lägga på luren.



Det är då jag gör det.

Det som, nu när jag tänker på det, fortfarande får skammen att svalla.

Jag böjer mig. 

Jag erkänner att jag är hans son, och att jag bara skämtade.

Därefter ville jag självfallet få samtalet ur världen så snabbt som möjligt, men ändå på ett naturligt sätt för att inte väcka hans misstänksamhet, nu när jag plötsligt bestämt mig för att vara en i familjen.
Så jag frågade vad det skulle bli för något till middag. Han svarade pannkakor. Och jag svarade att det var ju gott. Sedan sade vi farväl.

Lögnen avslöjades aldrig såvitt jag vet. Och det hände aldrig något liknande när jag ringde dit igen. Det var som om det aldrig hade hänt. Men det hade det, och ingenting var sig någonsin likt igen.